Att gå emot sig själv

30.05.2018 kl. 09:54
För ungefär ett år sedan hittade jag mig själv hopkrupen i fosterställning på golvet i kollektivet där jag bodde.

Jag skulle precis åka till Barcelona för att hälsa på min pojkvän, men fick avboka resan – precis som jag fick göra med mina arbetsturer, boxningsträningar, sociala tillställningar och planer överlag under de följande månaderna. Jag hade svårt både för att äta, sova, träffa människor eller ens ta en promenad. Jag gick från att vara social, aktiv och öppen till att ligga i sängen – apatisk och oförmögen att hänga med i vare sig filmer, böcker eller vanliga diskussioner. Jag kände mig fullständigt avskärmad från min omvärld – ingenting berörde mig riktigt längre – och inte ens det som jag tidigare njutit av gav mig någon glädje. Jag var skräckslagen för att det skulle förbli så, för att jag skulle bli kvar i det som kändes som ett bottenlöst hål.

Duktiga flickor

Jag hade drabbats av utmattningsdepression, det som i dag kallas ”den nya folksjukdomen”. För några år sedan gick stress och utmattning om skelett- och muskelsjukdomar som huvudorsak till sjukskrivningarna i Sverige; de fysiska arbetsskadorna har blivit psykiska (Vetandets värld, SR 04/2018). Tre fjärdedelar av dem som drabbas är kvinnor, och jag är inte förvånad. Utöver den ökande arbetspressen som gäller både män och kvinnor, sköter kvinnorna fortfarande största delen av det oavlönade hushållsarbetet, även i Norden. Studier visar också att den ökade jämställdheten sedan andra världskriget har tagit sig uttryck i att kvinnorna i allt högre grad har gjort anspråk på ”männens” domäner, medan männen i mycket lägre grad gjort anspråk på ”kvinnornas”. Kvinnor gör mer, medan män gör lika mycket som förr. Att fler kvinnor än män drabbas tror jag också handlar om att flickor uppfostrats till att vara duktiga och pojkar har uppfostrats till att vara sig själva. Den prestationsbaserade självkänslan pressar oss till utmattningens gräns, och många blir utmattade innan de ens blivit vuxna. 

I Sverige har problemet bland annat uppmärksammats i SVT-serien We can't do it, där både kända och mindre kända kvinnor berättar om sin utmattning. Clara Lidström som ligger bakom bloggen UnderbaraClara – en av Sveriges mest lästa livsstilsbloggar – visar en mindre underbar sida av sig själv i den nya boken Hjälp jag är utmattad, som hon skrivit tillsammans med journalisten Erica Dahlgren. Skådespelaren Mia Skäringer, känd från Solsidan, berättade öppet om sin utbrändhet och kritiserade kraven som ställs på kvinnor: ”Hon ska lämna, jobba, hämta, handla, lyssna, diska, trösta, bära, föda, städa, förstå, tvätta, älska, laga mat, skratta, resa, vara smal, snygg, se lite kåt ut och betala alla räkningar.” 

På rätt sätt

Det är viktigt och bra att man talar mer om utbrändhet i dag än för några år sedan, men det är också viktigt att man talar på rätt sätt. Myten ”för att brinna ut måste man ha brunnit” dominerar fortfarande synen på utbrändhet – det vill säga att det bara är de brinnande eldsjälarna som drabbas. ”Supermänniskorna” som år efter år har levt med fullspäckade kalendrar, dubbla jobb och tredubbla förtroendeuppdrag, barn, blogg och bikramyoga, innan de slutligen kraschar. Jag tror att det är fel. Jag tror att utbrändhet i grunden handlar om att under en alltför lång tid gå emot sig själv och sina egna värderingar. Också de som har lugna och mindre krävande jobb, men som inte trivs, kan drabbas. Man kan bli trött även om man inte är duktigast, bäst och aktivast.

Det jag verkligen uppskattar i Sverige är aktivismen på nätet. På Facebook finns grupper som Skrivgäris och Stressgäris – forum för skrivande versus utmattade kvinnor som vill dela sina erfarenheter och stötta varandra. Här delas skamkänslor som möts av igenkänning, här ställer man oroliga frågor som besvaras med stärkande ord och hjärtan.

I vår prestationsinriktade kultur är det få saker som vi avskyr lika mycket som svaghet, och sårbarhet är för oss lika med svaghet. Därför upprätthåller vi ihärdigt fasader inför varandra, både i de sociala medierna och i kafferummet bland kollegerna. Fasaden om parförhållandet som alltid är passionerat, huset som alltid är städat, vännerna som alltid hör av sig och arbetet som alltid känns utvecklande och lagom utmanande. Men jag vill tro att det är tvärtom, att det är i vår sårbarhet som vi möts på riktigt. Jag vill tro att vi förändrar världen när vi berättar om våra jobbiga erfarenheter för varandra. Och jag vill tro att vi någon gång ska lära oss att det inte är svaghet att dra gränser för oss själva och för vad vi orkar med – det är styrka. 

Text: Heidi Hakala