I tonåren satt jag med min bror på vår bruna tv-soffa och såg all science fiction vi lyckades banda via teven. Det blev filmen Stjärnornas krig så många gånger om att bandet blev utslitet och filmen försvann i ett flimmer. De första osäkra studieåren var videobanden jag tagit med mig från barndomshemmet min tryggaste plats. Jag visste ingenting om livet, men kunde replikerna i Det våras för rymden utantill. I rymdskeppen bland stjärnorna visste jag alltid vad som skulle hända.

Med åren har det kommit nya filmer. Sommaren jag jobbade som grafiker vid dagstidningen Helsingin Sanomat tittade jag varje dag på en snutt av filmen The Paper (sv. Press-Stopp!), som handlar om en het och hetsig tidningsredaktion i New York. I filmen gick dagen mot sitt slut på samma sätt varje gång, i verkligheten visste jag aldrig vad som skulle landa på mitt skrivbord.

I filmerna sker allting genast och upplösningen kommer på två timmar. Och det blir bra, allt blir bra. När jag går ut i köket för att hämta mera te är det så tyst. Vad som helst kan hända, men för det mesta händer ingenting. Jag väntar. På en upplösning. Ett beslut. Därför älskar jag stunderna med en film. Jag är trygg i min kokong, med filten noggrant virad omkring mig, fjärrkontrollen nära.

Jag trycker på pausknappen för mitt eget liv när jag trycker på play för filmen, och vilar i det välbekanta. Sedan stänger jag av, viker undan filten och bär lätt suckande min tekopp till köket. Jag tittar ut genom köksfönstret, ser en snöig gård och andra fönster mittemot.

Text: Helena von Alfthan

Skribenten bloggar på fagerdam.ratata.fi och arbetar som frilansjournalist och illustratör när hon inte säljer hus i Italien. Hon tycker om kaffe, sitcom och Hollywoodfilmer från 1980-talet.