Hållbar julhelg

07.12.2017 kl. 12:42
I fönstret lyste den vita pappersstjärnan sedan länge. Pepparkakshjärtan med svårlästa namn av slarvigt blandad glasyr hängde i röda band mellan spröjsarna. Adventsstaken i mässing var dekorerad med lingonris som krafsats fram under snön en alltför sen kväll, och det enda som egentligen fattades i idyllen var Carolas lite sliskiga stämma.

Men i stället hörde man bara strykjärnets termostat slå av och på bredvid berget av skrynkliga luciaklänningar, och att någon låste om sig på toaletten.

Det tog en stund innan han närmade sig dörren och ännu några minuter innan den öppnades. Hon satt på golvet och han satte sig på huk framför henne och torkade sakta bort tårar och snor med den fräkniga utsidan av sin hand. Hon tittade i golvet och han sade: ”Julen finns till för äldre och barn. Vi som är mittemellan måste lägga vår längtan åt sidan.”

Årlig ritual

Det var nästan som en årlig ritual. Lika säkert som glöggen, pepparkaksbygget och skolans julfest kraschade hon runt Lucia. Dygnet hade redan blivit för kort vid första advent och to do-listorna alltför långa i mitten av december. Julfestkläder, beställa fotoböcker, köpa tomteluvor, glöggfest, pysselkvällar, adventskalendrarna, gåvor till lärarna, konserter, granris, batterier till luciakronan, ljusa underställ till skolans tablå, dagis julbak, göra önskelista, julkort, lussebullar, hinna ses före jul, jullov, julbehov, julfrid …

Hon älskade det. Eller åtminstone hade hon älskat det. Då, när hon fick sina första barn och byggde upp de egna traditionerna med pedantisk och hängiven precision. Nu var de många, och det hände aldrig längre att alla ville samma, och var man inte alla, så var det en besvikelse.

Så när någon dessutom plötsligt slet av tomtedräkten och vägrade delta i något löjligt luciatåg, eller bara inte dök upp till adventskaffet med släkten, blev hon förbannad. Att vara arg på att ett barn inte uppskattar det de inte bett om är ju fullständigt befängt och därför satt hon och grät på ett badrumsgolv med smutsiga kakelfogar. Grät och skämdes över att hon hade tappat kompassen och kartan till både Betlehem och barnen igen.

Gröt i folkdräkt

Det var förstås hennes eget fel att det spårat ur, men det var också lite Carl Larssons fel. Ingenstans på hans idylliska julbilder står det: ”Detta kan inte förverkligas utan tjänstefolk.” I stället står leende brudar och kokar gröt i folkdräkt efter att de har stoppat korv på dagarna och vävt julmattor på nätterna. Ingmar Bergman har inte heller några varningstexter innan Fanny och Alexander börjar leka kurragömma under dignande julbord och takhöga granar. Ingenstans står det att denna julidyll kostar 1 300 euro och kräver fem människor på heltid under december. Sköna hem skriver aldrig om ilskan över att någon tömmer sparkontot för en röd Howard-soffa att mysa i på julafton, eller hur ensamt det är att sitta i den om ingen vill komma.

Additionsstress kallas fenomenet när man jämför andras sammanlagda prestation med sin egen prestation. Additionsstress kan man också kalla det när man försöker fylla upp alla kvinnoroller under hundra år. Inte bara vara en fräsch, käck och närvarande heltidsarbetande mamma 2017, utan också bra på handarbete som sin egen mor och huslig som sin mormor. Vi har koll på rollerna under 340 dagar om året, men det räcker med lite stearinljus, kaneldoft och Tommy Körbergs O helga natt, så förtränger vi förutsättningarna och vill allt och genast.

Ända fram

När riktigt gamla människor får välja den bästa julen under ett långt liv, är det inte sällan den krigstida julen som nämns. Den utan klappar och julbord, men med stor gemenskap och stor tacksamhet. Som den första julen, den i stallet. Vägen till Betlehem behöver inte vara 6 640 kilometer, utan tvärtom. Genom att avstå kommer vi att komma halvvägs. Genom att vara tacksamma kommer vi troligtvis ända fram.

Text: Maria Sundblom Lindberg