Marthakolumnen: Kvinnor som du och jag

25.11.2017 kl. 08:20
När kvinnor kommer hem efter arbetet stiger deras puls. Finns det middagsmat i kylskåpet? Ligger vi återigen efter med disken och tvätten? När ska vi hinna dammsuga den här veckan?

För vissa kvinnor stiger pulsen avsevärt mycket mer och frågorna som snurrar i huvudet är betydligt mer skrämmande: Kommer han att vara arg? Har jag gjort något fel? Återigen? Orkar han vänta tills barnen har somnat, eller ackompanjeras slagen av deras skrik och gråt? Välkommen till Finland 2017.

Nej, jämställdheten har inte kommit längre i vårt land heller. Vi har inte mycket att vara stolta över när det gäller våldsbrott mot kvinnor. När FN tidigare i år gav Finland rekommendationer gällande mänskliga rättigheter, handlade många av dem om att förebygga våld mot kvinnor. Enligt statistiken är vårt land ett av Europas mest våldsamma länder för kvinnor, och det egna hemmet är den farligaste platsen för en kvinna. När hon blir utsatt för våld är den skyldiga oftast en man som hon känner väl. En äkta make. En sambo. En pojkvän. En ex-make.

"Jag skulle aldrig någonsin stanna kvar." Vi är säkert många som har tänkt den tanken, och den är lätt att tänka när den går hand i hand med den fasta övertygelsen att min man aldrig någonsin skulle slå. Vi som inte behöver vara rädda för den man som vi somnar in bredvid på kvällen, kan inte föreställa oss det helvete som våra slagna systrar går igenom. Och en gång kunde inte heller de föreställa sig det. Ingen somnar rädd första eller andra kvällen. Att han som är världens finaste plötsligt också är världens farligaste, är förmodligen en av orsakerna till att det är så svårt att se det som för alla andra är helt uppenbart.

Sanningen är förstås den att ingen av oss vet hur vi själva reagerar den dagen då slagen ekar mellan våra lägenhetsväggar. Den dagen då skräcken flyttar in i våra barns ögon. Det finns ingen typisk kvinna som blir slagen, och det finns ingen typisk kvinna som stannar kvar. Det är kvinnor som du och jag som blir slagna, och det är kvinnor som du och jag som stannar kvar.

Bilden av att hon finns – det typiska offret som inte inser sitt eget bästa – är livsfarlig. Inte minst eftersom den bilden får utsatta kvinnor att skämmas och tiga. I höst har #metoo-kampanjen visat hur skammen har fått kvinnor att tiga, trots att skammen aldrig någonsin varit deras att bära.

Jag tror på systerskapet som en motkraft mot tystnaden. Jag tror att vi i dag ska bygga relationer som klarar av att livet kollapsar i morgon. Jag tror på relationer som gör att vi vågar berätta om det svåraste av allt, och på relationer som gör att vi vågar hjälpa, trots att vi inte riktigt vet vad vi ska göra.

För det finns ingen typisk kvinna som blir slagen, men det finns en typisk kvinna som flyr slagen: hon som vågar lita på att det finns ett nätverk som tar emot henne och bär henne vidare. Och det finns en typisk kvinna som bygger sådana nätverk. Kvinnor som vill hjälpa varandra. Kvinnor som du. Kvinnor som jag.

Amanda Audas-Kass
Bloggare, modersmålslärare & författare 

 

Lördagen den 25 november 2017 uppmärksammas den internationella FN-dagen för avskaffande av våld mot kvinnor.